Inledning

Tusentals män flottade genom åren miljontals virkesklampar längs med Ljusnan. Byn Änga blev föga överraskande präglat av flottningen vid Torön de åren som det begav sig. Torön var huvudstation för sjötransporterna i Ljusnans 26:e flottningsdistrikt som var belägen mellan Svinhammar i Ljusdal och Arbrå kyrksjö. Flottningen och Torön var den största arbetsplatsen i trakten. På ön fanns det upplag för redskap, slip, båthus, smedja samt manskapskaserner. Också en bostad ämnad för förmansfamiljen fanns uppbyggd. Här var båtar och varpspel stationerade. När flottningseran hade sin start är svårt att fastställa. Torsten Morin som var före detta flottningskamrer hade en tes om om att det har förekommit flottningsverksamhet i huvudälven och biflöden i urminnes tider. Vid efterforskning stöter man på nedskriven information om flottningen år 1753 och älven var då "flådtbar". Detta år fick kaptenen Karl George Netherwood vid Järvsö kompani privilegiet att uppföra en sågkvarn i Lottefors. Detta i sig borde ha skapat ett behov av en organiserad virkestransport på älven. 9 November 1858 anses vara Ljusnans flottningsförening  födelse då Kunglig Majestäts befattningshavare avgav sitt utslag. Dokumentet tros vara den första officiella handling i Sverige som genom regler och föreskrifter påbjöd den ordning som skulle gälla flottning och fördelning av kostnaderna. Det gick åt mycket arbetskraft vid flottningen på vårarna. Flottningsmanskapet på Torön år 1916 var bokförda till 43 namn på män som var födde under andra halvan av 1800-talet. Ett av namnen som sticker ut är James Pearson (Jöns Persson). Det står inte nedskrivet hur han lyckades dyka upp i flottarlaget. Men en tes baserat på att flottarfolk inte var rädda för att resa är att han sökte lyckan på andra sidan Atlanten för att sedan komma tillbaka. Anders Svenssons dotter Anna-Lisa Svensson berättade att det var många män som kom från dom Värmländska skogarna för att arbeta med flottningen. Som till exempel Sten Edmund Jonsson från Fryksände socken i Värmland. Varje år var det ett 40-tal värmlänningar som återkom till Torön och flottningen i Ljusnan. Dom kom på vårarna och vandrade med sina tillhörigheter nedstuvade i en näverkonten på ryggen. Dom vandrade i 5-6 dagar över Malung, Mora, Voxna och Ovanåker till Järvsö. Och gick sedan hem samma väg på hösten. Många av dom vandrade flottarna blev också kvar i bygden då dom tog upp sin familj eller gifte sig med någon från trakten. Arbetsförhållandena inom flottningen förändrades genom åren. Under 1870-talet var arbetstiden 12 timmar. Man började klockan fem på morgonen och slutade klockan åtta på kvällen. Under dagen hade man två stycken entimmas-raster. Under högsäsong samt under perioder då vindarna låg mot så tillkom mycket övertidstimmar. Pojkar runt 15-16 år var dom som i majoritet arbetade vid tappningen. Det var lätt för dom att lära sig springa på timret. Man var tvungen att springa på timret för att kunna gallra ut avbrutna stockar om man sedan tog bort och högg upp till ved för att driva ångbåten och värme bostäderna med (L.O Sundquist & M. Wärn, u.å).

1930 - 1960 var åren då flottningsverksamheten var som störst. Vid Tevsjö hållbom passerade i snitt 20 miljoner klampar. 10 procent var sågtimmer och resterande var massaved.

Slutet av 1960-talet så var mängden klampar nere på 7 miljoner.  

1967 upphörde flottningen längs med Ljusnan då vägburna fordon tog över hela verksamheten av virkestransporter. 

Förmännen

1878 kom Nils Lindberg till Torön och ön kom till att få stor betydelse för flottningen. Han var flottningsförman i Segersta men lånades ut tull Torön. Han köpte virke av bönderna, byggde diktare och tillverkade bommar. Under Nils Lindbergs ledning tillverkades också stenkistor och lades ner i sänken.

1879 kom E. Västerlund till Torön tillsammans med sin hustru och fortsatte uppbyggnaden av ön.

Det har funnits två förmansbostäder på Torön. När det första huset byggdes finns inte daterat. Men ett fotografi finns bevarat av en relativt liten röd träbyggnad i två våningar. Den andra förmansbostaden som uppfördes var en mycket vacker villa med spånklädda väggar, anlagd trädgård med en park av björkar och gräsmatta runt villan. Framför huset fanns en rundel med blommor och en spegelkula i mitten. Runt rundeln var ett dussintal snäckor utplacerade. Den kom till under Anders Svenssons tid som förman på ön.

1880 kom Anders Svensson till ön som förman. Anders var född i Bro församling i Värmland och kom till Torön tillsammans med sin fru och deras fem barn. Anders son Anton studerade byggnadsyrket och arbetade på ett arkitektkontor i Stockholm och är en mycket trolig arkitekt till huset. Ritningarna av villan finns bevarade på landsarkivet i Härnösand. Familjen hade kor, grisar och ankor på ön. Odlade potatis, rotfrukter, grönsaker och bär och var på så sätt självförsörjande.
1946 revs villan och såldes till Arbrå. Där den tyvärr låg upplagd ända till år 1980 då den brändes upp.

Villan gjorde ett starkt intryck med sin vackra anlagda trädgård. Speciellt på en ung herre vid namn Pelle Strid på 1930-talet. Pelle arbetade själv aldrig som flottare men han upplevde flottningen på nära håll då han kom från Änga. Pelle besökte förmansvillan då det dåvarande sista bofasta förmannen Herman Ahrne bodde på Torön. Han bjöd på julfest och det blev första gången Pelle fick se ett parkettgolv. Pelles familj bodde tillsammans med hans farföräldrar. Sju personer i ett kök, som också delades med tre stycken kor. Korna var avskilda från köket där familjen bodde men dom var tvungna att gå igenom familjens del det när dom skulle ut. Dessa förhållanden var vanligt förekommande att bo på under denna tiden. 1906 Avgick Anders Svensson med pension och tilldelades Patriotiska sällskapets guldmedalj av åttonde storleken. Anders son Arvid efterträdde sin far som förman och efter honom kom Gustav Lindvall innan sista förmannen på ön Herman Ahrne kom till ön. Familjen Arhne hade guvernant till sina barn och tyckte att det var besvärligt att bo på ön.

1943 flyttade familjen till Arbrå med kontoret.

Några flottare

Wille-far - Jöns Wilhelm Andersson och Jönsa-far - Jöns Hallstensson var enligt Pelle strid två av dom mest framträdande flottarna under sent 1800-tal och 30 år framåt. Jönsa-far var Pelles farfar. Wille-far och hans hustru vandrade den långa vintervandringen från Värmland. Hustrun var gravid och födde 4 månader efter dom anlände till bygden. Wille-far var styrman på en av dom största flottningsbåtarna på Torön Or-Tev. 1903 förordnades han av Kgl. Majt. Befälningshavare i Gävleborg som befälhavare på svenskt handelsfartyg med rätt att föra befäl på ”å segelbara sträckor i Ljusne Elf”. En geografisk mil från huvudstation fick han åka med 120 passagerare. Dom två duktiga flottarna var vänner livet ut. När Wille-far dog på Bollnäs sjukhus år 1929 fördes hans kropp till Arbrå. Där ställdes kistan på däck på Or-Tev och Jönsa-far styrde båten upp till Oljonsviken i Änga. Släkt, arbetskamrater och vänner samlades på stranden och Or-Tev hade flaggan på halv stång. Gråtandes så Jönsa-far ”Ja, ni jänter, det här var den värsta resan jag gjort” (L.O Sundquist & M. Wärn).

Edvard Johanssons från Änga i Järvsö arbetade som flottare i 50 år. Hans far kom på 1890-talet till bygden från Värmland för att arbeta med flottningen. Och det var i han fotspår Edvard gick. 18 år gammal 1913 började Edvard. Tillsammans med hans pappa lärde han sig sköta ångmotorn på flottningsbåten. Detta arbete gjorde Edvard sedan i 51 år till år 1964 när han gick i pension. Första lönen Edvard tjänade var 30 öre i timmen (Leif Domnérus, u.å).

Båtarna

Or-Tev drevs med ånga och hade en vedeldad panna. Den drog virke vid tappningen vid Långön vid Arbrå. Or-tevs föregångare hette Goliat. Goliat saknade propeller och drevs istället med vattenhjul. 

När man drog virke med Or-Tev var inte maskineriet tillräckligt starkt för att bogsera dom stora timmersläpen. Man använda sig istället av båtens stora spel.Varje kilometer fanns det stora sänken utlagda som man utnyttjade. Båten kördes fram till sänket där den förtöjdes. Sedan spelades stockarna hem, förtöjdes sedan i sin tur vid sänket. Medan båten på sin front förflyttades till nästa sänke för ytterligare ett speldrag. Detta arbetssätt krävde att älven var på en sida. Blåste det för mycket kunde virket flyta upp på land. Sundet i Nor var för grunt för att båtarna skulle kunna åka där. Istället använde man sig av varpflottar. En varpflotte var två flottar med ett gångspel i mitten. Gångspelet bestod av en vridbar lodrät stående stock med hål i som två slåar kunde köras igenom. När man spelade gick fyra stycken runt och runt på flotten och sköt på slåarna så att spelvajern lidandes upp på stocken. Skulle man göra på detta sättet över Kalvsjön så var det bara möjligt om det blåste medvind. Varpflottarna användes också vid Lillälven, mellan Torön och Ängalandet (L.O Sundquist & M. Wärn, u.å).

Referenser: Lars-Olov Sunquist & Märit Wärn. Torön och flottningen u.å 
Leif Domnérus. Tidningsurklipp u.å
Foto från http://www.sockenbilder.se/farila/visasok2.asp?sok=flottning

Under uppbyggnad ... 
Är det något ni tycker inte stämmer eller som ni vill lägga till? Kontakta oss// Lilith Norman